söndag 27 maj 2012

Kungsbanan och jag

Innan jag, för en dryg vecka sedan, blev medlem i Ålands GK hade jag genom åren gästat klubben åtskilliga gånger. De första av dessa fanns bana den bana som nu heter Slottsbanan och det är fortfarande den som jag helst spelar. Delvis av bekvämlighetsskäl då den är en mer lättsam promenad än vad klättrandet på Kungsbanan (med full stridspackning) brukar bli men också för att jag trivs bättre med den typ av golf Slottsbanan erbjuder. Kort sagt så har jag, hittills, alltid valt att spela på Slottsbanan när jag haft möjlighet att välja.


Att jag undvikit Kungsbanan innebär att jag inte riktigt klurat ut vissa av dess hål. För det är ju så att man för att kunna spela ett hål ofta behöver mer än bara måttangivelser. Små detaljer som var underlaget är hårt, mjukt eller till och med sankt, hur bollen studsar på olika ställen, vilka ruffar som är snällare än vad de ser ut och i vilka de gröna bollätarna bor för att bara ta några exempel på vad man genom åren lär sig om en golfbana och som skiljer hemmaspelaren från den tillfällige greenfeegästen.


Nu, med medlemsnummer 3585, ska jag plötsligt hetas vara hemmaspelare men på Kungsbanan känner jag mig alltså långt ifrån hemtam. Så när jag skulle spela Chris the 
Pro´s tävling (bästboll poägbogey) där i söndags i par med Kai hade jag bestämt mig för att ägna lördagen åt att lära känna banan åtminstone litet bättre. Ett inspelsvarv, om man så vill. Jag hade vidtalat en (riktig) duktig hemmaspelare men han fick plötsligt förhinder så det blev jag och ett (trevligt) par från Stockholm (som aldrig varit på Åland tidigare) som hackade oss runt. Stockholmarna hälsade mig glatt med att de sett fram emot att få spela med "två låghandicapare" och "genuina ålänningar". Jo, tjena...


Runt kom vi i alla fall, med mig som guide, och något mer lärde jag mig om banan. Om inte annat så började jag hitta speeden på greenerna (men att läsa dem däremot, ack, ack, ack...). Dessutom fick jag slå en himla massa slag och det gav ju åtminstone någon form av träning inför tävlingen.





Nå, tävlingen började hursomhelst riktigt bra för min och Kais del. Vi spelade bästboll precis som det är tänkt. Han radade upp två- och trepoängare medan jag radade upp streck och när han någon enstaka gång hamnade i problem lyckades jag skärpa mig och få till en hålscore som kunde översättas till ett poängtal och efter nio spelade så kunde vi notera 22 poäng (vilket jag, som förutsagt att 45 poäng skulle vara ett resultat som man kunde vinna på, tyckte var helt OK). Efter nio hål hade jag dessutom börjat spela hyfsat och med tanke på hur stensäker min partner dittills förefallit tycktes det mig fullt realistiskt att hoppas på 23 eller till och med någon poäng ytterligare under inrundan.





Jag vet inte riktigt när min och Kais närmast perfekta synkronisering kom i olag, men på något hål gjorde vi båda två poäng och något hål senare varsin trea. Sådant är aldrig bra i bästboll och på sextonde hålet hände det jag börjat befara: Vi fick bara ihop en ynka poäng.


Ett hål som är ett fullkomligt mysterium för mig är Kungsbanans avslutningshål. Jag är varken bekväm med utslaget eller (de gånger ett sådant gives) andraslaget. Efter diskussion med min partner bestämde jag mig för att spela konservativt och slå en järnfyra till det stora landningsområdet rakt fram. Ett enkelt slag som jag utförde med ett minimum av koncentration vilket resulterade i en socket som förpassade bollen långt in i skogen mot det sjuttonde hålet. När sedan Kai (förmodligen något skakad efter att ha fått en ny mittbena av mitt vådaskott) valde samma spellinje för sitt utslag var rondens första (och sista) nollpoängare ett faktum.


Nå, 39 poäng är inget att skämmas över även om det inte heller är något resultat som räcker någonstans i en sådan här tävling. Inte behöver man formulera eller hålla något segertal heller men jag vill ändå, nu när jag har ordet, tacka Kai, kamraterna i bollen, Chris the Pro och min nya "hemmaklubb" för en trevlig golfdag! Och nu, när jag är medlem, så ska jag någon gång när det är tomt på banan gå ut och lära mig det där artonde hålet...

1 kommentar:

  1. Bra skrivet Herman, " plötsligt förhinder " var en snäll benämning när man hade tajt att hinna upp till tävlingen dagen efter... hehe

    Mvh Legenden

    SvaraRadera