Många gillar dock att stå på rangen och slå bollar. Där får de aldrig plikt och behöver heller aldrig leta efter sina mindre raka slag. Ofta nog verkar de föredra att stå där i timmar med sin driver framför att gå ut på banan. Rangeråttorna. Långt gillar de att slå och med moderna klubbor kan de ofta slå längre än vad man hade räknat med när man byggde rangen. Åtminstone om klubben har några år på nacken.
När man går Prinsessan måste man vara vaksam så att man inte spelar på fel boll om man hamnat i ruffen. Det ligger nämligen många rangebollar och lurar i gräset. Förmodligen finns det en viss risk att man ska träffas av ett vådaskott nerifrån klubbhusområdet men ska man oroa sig för sådant blir tillvaron alltför jobbig. Hur som helst så har de som måste oroa sig, dvs klubbledningen, byggt ett nytt skyddsnät en bit bortom det gamla. Det verkar funka sådär. Det var fortfarande rätt många rangebollar som låg ute på Pronsessan i går när jag och David spelade där. Ensamma. Och så har det alltid varit när jag spelat Prionsessan. De enda andra jag sett där har varit min eventuella spelpartner och någon banarbetare. För så är det. Folk har inte fattat det som Woosie kommit fram till och de tror att de använder sin tid bättre om de står och slår 200 slag på driving rangen än om de ägnar samma tid åt att slå kanske 50 slag på Prinsessan. Naturligtvis så¨har de fel och Woosie rätt.
